Den 4 september 1827 förändrades Åbo för alltid. Storfurstendömet Finlands största stad, det akademiska och kulturella centrumet i det ryska Finland härjades av en förödande eldsvåda som kom att bli Nordens största stadsbrand.
Under drygt ett dygn brann tre fjärdedelar av staden ner, 11 000 människor blev hemlösa, och ovärderliga kulturskatter gick förlorade. För första gången nådde nyheten om en katastrof i Finland världens alla hörn – en händelse som etsat sig fast i invånarnas kollektiva minne.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hannu Salmi, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet. Han är aktuell med boken Åbo i lågor: Minnen från branden 1827 (Apell förlag, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025). Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.
Åbo var storfurstendömets obestridliga hjärta, trots att tsar Alexander I formellt hade utnämnt Helsingfors till administrativ huvudstad redan 1812. Staden bar på ett arv som sträckte sig tillbaka till 1200-talet.
Hannu Salmi har fokuserat på människornas upplevelse av branden - hur det faktiskt kändes att stå mitt i ett rasande eldhav – och vad det innebar att vakna upp till en stad i spillror. Katastrofen är mer än fysisk förstörelse, en emotionell chock. Ljudet från fallande kyrkklockor, hettan från brinnande byggnader, panikens kaos – allt fångades i dagböcker och brev som boken återger med närgången empati.
I generationer lärde sig barn i Finland att branden orsakades av en tjänsteflicka som av oaktsamhet kokade talg. Men detta är en myt – en berättelse skapad för att hantera skuld. Den egentliga orsaken låg i stadsplaneringens misslyckanden och myndigheternas passivitet. Pigan var aldrig den skyldiga. Istället har historien förvanskats av bland andra historieprofessorn Zacharias Topelius.
Åbo var en stad byggd av trä. Av stadens gårdar och byggnader var nästan alla uppförda i timmer, ofta med takmaterial som näver, torv eller spån, vilket utgjorde en enorm brandrisk. Stadsplanen hade växt fram organiskt under århundraden. Detta resulterade i en labyrint av smala, slingrande gator och återvändsgränder som hade formats av fotgängare och hästkärror snarare än av brandsäkerhetstänkande. Husen stod tätt, ofta vägg i vägg eller takfot mot takfot, och innergårdarna var fyllda av uthus, stall och förråd som ytterligare förtätade bebyggelsen och skapade perfekta spridningsvägar för eld. Sommaren 1827 hade dessutom varit exceptionellt torr.
Vid tiden för branden huserade Åbo landets viktigaste institutioner. Domkyrkan var inte bara en religiös symbol utan också förvaringsplats för historiska dokument, kungliga gravmonument och adelns släktvapen. Det var en byggnad som ansågs oförstörbar, en fast punkt i en föränderlig värld. Åbo Akademi, grundad 1640, var landets enda universitet och dess intellektuella nav. Dess bibliotek och samlingar representerade Finlands samlade minne och vetenskapliga framsteg. Här fanns böcker, handskrifter och naturvetenskapliga samlingar som byggts upp under nästan två sekler. Staden var hem för eliten: professorer, prästerskap, hovrättsråd och köpmän levde sida vid sida med hantverkare, sjömän och tjänstefolk.
En gnista, troligen från en skorsten, tände eld på en höskulle i det brandfarliga kvarteret Aningaisbacken. Tillsammans med stormvindar, torka och ett eftersatt brandskydd utvecklades elden till ett inferno – en eldstorm som drevs av sina egna vindar och temperaturer. På mindre än ett dygn låg 75 procent av staden i ruiner. Officiellt omkom 27 personer, men tusentals förlorade allt: hem, arbete, tillhörigheter – och sin plats i världen.
Bildtext: Efter Åbo brand (1827) av Gustaf Wilhelm Finnbergs visar förödelsen i Åbo centrum efter den stora stadsbranden samma år. Verket ingår i Ateneums samlingar (Finlands Nationalgalleri), inköpt 1911. Wikimedia Common, Public Domain.
Musik: Its Just The Beginning Cello Only av Humans Win, Storyblock Audio
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
