En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål.
Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo.
I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo.
Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande.
Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen.
Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen.
Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare.
När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen.
I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg.
Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner.
Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel.
Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna.
Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder.
Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain.
Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
