När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.
Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.
I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.
Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.
Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.
Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.
De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.
Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.
Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.
Bildtext: Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.
Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
