Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade sina rötter i medeltiden. Denna mulitetniska stadsbildning – med nära femtio miljoner invånare och ett lapptäcke av språk, religioner och lojaliteter – slets sönder efter att Österrike-Ungern hamnade på förlorarsidan i första världskriget. Men idag har statsbildningen omprövats av historiker och ses som en föregångare till EU.
Den habsburgska ätten hade sedan medeltiden styrt ett allt större rike. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern som upprättades 1867 var ett kompromissbygge för att hålla ihop ett mångnationellt område i nationalismens tidevarv. Men när nationalism och industriellt storkrig pressade systemet till bristningsgränsen blev kompromissen både dess styrka – och dess dödsdom.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet om Österrike-Ungerns sammanbrott. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.
Huset Habsburg regerade Centraleuropa under 650 år – från Rudolf I som kröntes 1273 till Karl I som avsattes 1918. Genom giftermål lyckades de bygga upp ett rike som sträckte över kontinenter. Det var ett stort och skiftande välde, sammanhållet av dynastin snarare än av språk och nation.
Josef II:s (1741-90) reformiver omfattade religionspolitik, utbildning och rättsväsende. Under 1780-talet ökade religionsfriheten för protestanter och grekisk-ortodoxa, och judarnas ställning förbättrades genom särskilda toleransedikt. Han var ingen 1800-talsliberal, men en statsbyggare som menade att staten blev starkare om människor fick större utrymme att verka – inom statens ramar.
Nationalismens idéer växte under 1800-talet och fick explosiv kraft revolutionsåret 1848. Upproret slogs ned – med rysk hjälp – men visade att imperiet måste förändras. Kejsare Franz Josef (1830-1916), som tillträdde 1848, drev på modernisering: likhet inför lagen, avskaffande av livegenskapens sista rester, järnvägar och lärosäten. Gründerzeit-epoken gav många av rikets städer en gemensam, igenkännbar stadsbild.
Nationalitetskriserna fortsatte, och nederlagen 1859 och 1866 försvagade monarkin. För att behålla Ungern blev kompromissen 1867 nödvändig. Österrike-Ungern skapades då som två rikshalvor i personalunion. De delade utrikespolitik och krigsmakt och hade gemensamma ministerier för detta, liksom ett gemensamt finansministerium för de gemensamma utgifterna – men saknade ett gemensamt parlament och en gemensam regering i modern mening. Eftersom centrala uppgörelser dessutom behövde omförhandlas återkom kriserna med jämna mellanrum.
Kompromissen gav ungrarna en särställning utan att ge motsvarande inflytande till rikets övriga folk. I Ungern drevs dessutom en magyariseringspolitik som ökade bitterheten bland minoriteter. I den österrikiska rikshalvan blev politiken mer pluralistisk, men parlamentet tyngdes ofta av blockeringar.
När skotten i Sarajevo 1914 tände stormaktskriget ställdes dubbelmonarkin inför industriellt totalkrig. Kriget mot Serbien och hotet från Ryssland blottade svagheter i ledning och resurser, och beroendet av Tyskland växte.
Bild: Militärparad genom Prag omkring år 1900, när staden var en del av Kungariket Böhmen inom Österrike-Ungern. Bilden fångar den kejserliga arméns närvaro i det offentliga rummet – en bakgrund till avsnitt om Centraleuropas politik och nationalism vid sekelskiftet. Målning: Emanuel Salomon Friedberg-Mírohorský. Public domain, via Wikimedia Commons.
Musik: 1910-talsinspelning av “Gott erhalte, Gott beschütze” (Kaiserhymne), den österrikiska kejsarhymnen som förknippas med Habsburgmonarkin och Österrike-Ungern. Den skrevs 1797 med musik av Joseph Haydn och text av Lorenz Leopold Haschka som en lojalitets- och patriotisk sång till kejsar Frans II. Public domain, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
