Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.
Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.
I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).
Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/
Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.
Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.
En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.
Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.
Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.
I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.
Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.
Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).
Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
