För 500 år sedan översattes nya testamentet till svenska, en händelse som markerar att vi gick från fornsvenska till nusvenska. Men vägen dit hade varit lång. Det språk vi idag kallar svenska växte fram ur urgermanska rötter, slipades av kontakt med latin, lågtyska och andra nordiska tungomål, och formades av kristendomens och statens framväxt.
Svenskan har aldrig varit statisk. Den har burit kungars lagar, folkets röster och samtidens idéer. Från ett namn på en dialekt till ett nationellt verktyg för identitet och kommunikation. Viktiga händelser som bibelöversättningar, tryckkonstens utveckling och folkskola har kodifierat svenskan, spritt den och befäst den.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med språkvetaren och författaren professor Tore Janson om det svenska språkets historia — från indoeuropeiska rötter till 1900-talet. Samtalet utgår från Jansons bok Svenskans historia: språkets roll under 800 år.
Redan för över 4 000 år sedan talade människor i nuvarande Sverige ett språk med rötter i det indoeuropeiska språkträdet – samma stam som latin, sanskrit och grekiska. Men det skulle dröja årtusenden innan något kunde kallas svenska. Under lång tid talade människor i Skandinavien en form av nordgermanskt språk som saknade både skrift och namn. Runinskrifterna från järnåldern är bland de första språkliga spåren, men ger begränsad inblick i vardagligt språkbruk.
På 1000-talet var språket i Svealand och Götaland i stort sett enhetligt. I isländska källor kallades det dansk tunga – ett gemensamt namn för nordbornas språk. Termen svenska användes ännu inte om vare sig folk eller språk.
Det verkliga språksprånget skedde med kristendomens införande och framväxten av en svensk statsapparat. Kyrkan förde med sig det latinska alfabetet, utbildning och behovet av skriftliga texter. Under 1200-talet började svenskan skrivas med latinska bokstäver, först i juridiska sammanhang. Den äldsta kända texten är Äldre Västgötalagen från 1220-talet – en lagtext nedtecknad av kyrkans män på folkets språk, men med latinsk skriftteknik.
Samtidigt växte Sverige fram som ett mer samlat kungarike, vilket ökade behovet av ett gemensamt språk och reglerat skriftspråk. Under Birger jarls tid på 1200-talet stabiliserades statsmakten, och skriftspråket fick större genomslag i administration och rättskipning.
Det är först år 1308 som ordet svenska dyker upp för första gången upp i skrift — i en översättning av en riddarroman beställd av den norska drottningen Eufemia. Ett avgörande belägg finns i en epilog till riddardikten om hertig Fredrik av Normandie, där det står att texten ”är nu gjord till rima... av tysko och i svenska tunga”. Denna benämning markerar en ny språklig medvetenhet – att svenskan var något eget, skilt från danska och tyska.
Svenskans status stärktes ytterligare i Magnus Erikssons landslag (1347), som fastslog att rättsliga dokument från kung, lagman och häradshövding skulle skrivas ”a svensko” – på svenska. Därmed blev svenska inte bara ett språk i bruk, utan ett riksspråk med juridisk och politisk funktion.
Bildtext: Genesis ur Gustav Vasas bibel från 1541, den första fullständiga bibeln på svenska. Översättningen bidrog starkt till att standardisera skriftspråket och lade grunden för modern svenska under tidigmodern tid. Litteraturbanken. Public Domain.
Musik: Browning à 5” av William Byrd (ca 1540–1623), omkring 1578. Av: Phillipwserna, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
